Stockholms Jazzfestival 2001

- Direktör Carlberg rapporterar

För undertecknad är jazzfestivalen på Skeppsholmen en av årets verkliga höjdpunkter, en åsikt som borde delas av alla jazzintresserade Stockholmare (även om jazzfans med förkärlek för den äldre skolans musik kanske finner repertoaren en aning för modern). Ett spännande och varierande artistuppbåd, massor av trevlig festivalmat och -dryck samt de vackra lokaliteterna, med Strandvägen och Djurgården som idyllisk bakgrund i kvällssol (oftast) - vad kan väl vara bättre?

Dock retar jag mig ofta på medias rapporter från festivalen - recensionerna tenderar att ständigt premiera de "stora namnen", och förefaller nästan alltid skrivna av recensenter med förkärlek för svårare och mer introvert musik (a'la "med plötsliga infall och motsättningar låter artisten sin sousaphon sväva som en sökande fågel över den pumpande tvärflöjten, stundtals lyriskt och smekande i harmoni, stundtals i lekfull kamp", etc.). Jag beslöt mig därför för att själv recensera de framträdanden jag sett. Självfallet blir mina recensioner lika subjektiva som någon annan skribents, men jag kan i alla fall utlova noggrann uppsyn över respektive artists "hotsynth-faktor".

Tisdag

Spicy Advice Ragtime Band förtjänar ett omnämnande, även om de "bara" agerade pausband på den lilla scenen. Det rör sig om en orkester som lirar tradjazz på mycket gammaldags vis - kanske lite väl ortodoxt för mig. Även om jag i vanliga fall kan uppskatta gammaljazz känns den i detta sammanhang lite ointressant. Örat och hjärnan är liksom inställda på lite modernare tongångar. Dock - det är tämligen energiskt, tillräckligt långt från trött "gubbdixie", eller "prostatajazz" som det också kallas. Soloinsatserna är OK men inte exceptionella - jag skulle tycka det vore trevligt om enskilda solister fick leva ut lite mer på bekostnad av några "alla blåser på"-varv. Gillar trumslagaren men inte klarinettissans blues-wailande. Hotsynth-faktor: 0.

Patrik Boman Seven Piece Machine. Jag lyssnade inte allt för uppmärksamt på detta, men tyckte det var rätt intressant. Underhållande, men kanske lite för bizarrt och kuriöst för min smak, åtminstone för stunden. Det mest häpnadsväckande var Per "Texas" Johanssons spel på kontrabasklarinett - ett fantastiskt knorrande gubbljud interfolierat med "tounge slapping"-effekter. Lagom kul. Hotsynth-faktor: 0 (även om kontrabasklarinetten inspirerade till ljudskapande).

Putte Wickman & Arne Domnérus. Kändes lite vagt, men jag erkänner villigt att det kan bero på att jag drack vin och åt vid tillfället. Hotsynth-faktor: 0.

Pierre Swärd öste Hammondblues. Otroligt bra Hammondsound (en C3 som användes genomgående under festivalen), även om basljudet från pedalerna tog ett par låtar att få fason på för teknikerna. Herr Swärd kan ju onekligen sin genre, men jag tycker att det är roligare med jazzigare och/eller mer nyanserad orgeljazz (t.ex. Shirley Scott eller Kjell Öhman). Bra drag men inget speciellt. Hotsynth-faktor: 1 (Bra Hammondbruk meriterar automatiskt en etta; det är ju trots allt en sorts analogsynt).

B.B. King avslutade aftonen och drog massor med folk. Gubben själv var kool trots att han numera sitter och spelar. Sjöng "rätt", pratade ballt mellan låtarna och brände av korta gitarrlicks med ett perfekt sound. Bandet var däremot ganska uselt - framför allt var trumslagaren oändligt jobbig, låg före i beatet, hamrade maniskt och drev upp tempot på nästan alla låtar. Det blev alltså inte något tunggung eller motsvarande. Hotsynth-faktor: 0.

Detta var kvällens program, och i retrospekt var det en ganska svag öppningskväll. Emellertid besökte jag också Kantin Moneo där mindre konstellationer spelade och jam sessions hölls. Där hörde jag den ypperliga "Sweet Jazz Trio"; kornett, bas och gitarr som spelade ytterst soft men ytterst svängig jazz. Tisdagens bästa musikupplevelse.

Onsdag

Chris Potter Quartet inledde. Detta var mycket bra, tyckte jag - dynamiskt, lyriskt och stundtals rytmiskt på ett intressant sätt. Jag gillade både hr Potters saxspel och trumspelet. Hotsynth-faktor: 0.

Silje Nergaard är en norsk sångerska som sjunger mjuk musik med rätt inställsamma harmonier. Tråkigt. Hotsynth-faktor: 0.

Wayne Shorter var det stora namnet denna kväll (och kanske det största namnet för hela festivalen). Hans musiker var fantastiskt skickliga (trumslagaren Brian Blade var speciellt energisk och intressant), och det var helt uppenbart att de verkligen spelade tillsammans och lyssnade på varandra. De skapade något stort, helt klart. Tyvärr var detta för stort för mig - jag fattade ingenting. Det var stundtals vackert på ett vagt sätt, men jag saknade rytmisk kontinuitet och harmonisk förankring. Inte min musik, helt enkelt. Hotsynth-faktor: 0.

Nils Landgren Funk Unit har jag länge varit misstänksam mot. Har en av deras studioplattor, som jag tycker är alldeles för slick och tråkigt välarrad. Detta försvann dock live! Tungt sväng, avspänd stil och ös. Roligt inslag med artonårig gästsolist på gitarr, som rest hit från Boden efter att ha bjudit högst på Svenska Dagbladets auktion (det man bjöd på var alltså chansen att få spela en låt live med hr Landgren). Bäst var basisten och rapparen Magnum Coltrane Price, som var oändligt funkig och hela tiden hittade nya, stilsäkra variationer. Klaviaturspelaren var också kool och hans Rhodes-ljud (med dist och phaser, möjligen kanske också auto-wah) var retro-fett så det stänkte, vilket förlänar detta framträdande en Hotsynth-faktor 2.

Torsdag

Fredrik Nordströms 08 missade jag.

Ulf Wakenius kvartett var inte så djupsinnig, men svängde rätt bra. Wakenius sologitarr-version av Georgia on my Mind var ett fyrverkeri av gitarrteknik, och kändes alldeles perfekt i eftermiddagssolen. Hotsynth-faktor: 0.

Bill Evans spelar saxofon. Jag har en gammal åttiotalsplatta inspelad, där stilen är väldigt fusionaktig med tjocka syntsound av Oberheimstuk. Nu var det funkigare grejer; ytligare men svängigare. Tyckte Evans själv var bäst när han spelade sopransax. På klaviatur återfanns fusionmannen Scott Kinsey (som faktiskt har hört och kommenterat SHotQ) som spelade Nord Electro och Nord Lead. Ingen våldsam ljudrikedom, med några riktigt tuffa ljud baserade på flyhänt tvåhändigt unisonspel på båda klaviaturen. Mycket elpianoljud med ringmodulator. Hotsynth-faktor: 3.

Joe Zawinul hade hela fem klaviatur, varav jag kunde identifiera Korg M1, Trinity el Triton samt Prophesy). Skulle tro att karln är hårt sponsrad av Korg. Här fanns det vissa förhoppningar om hög hotsynth-faktor; mannen har ju en gedigen bakgrund bland Oberheim X-Voice, ARP 2600, m.m. Tyvärr så använde Zawinul dels fula ljud (i princip ett ljud per synt: piano, brass, digitalisk kyrkorgel av D50-typ, klockor, samplad afrosång samt lite blåsljud från Prophesyn), dels spelade han varken särsklit mycket eller bra. Bandet bestod av blandade musiker från olika länder, och levererade en hårt pumpande, rytmisk mix med afrikanska och brasilianska vibbar - inte alls illa, om än ganska odynamiskt. Synd bara att det stod en gubbe och testade sina plastiga syntljud ovanpå detta. Hotsynth-faktor:1, och det endast för några hyfsade grejer med Prophesyns blåsmodeller.

Maceo Parker är en gammal favorit, och är i mitt tycke den tyngsta funkfarbrorn som finns. Hans senaste studioplatta är ganska dassig, men live rockade de nästan som vanligt (även om man saknar Fred och Pee-Vee från forna dar). Kunde varit lite längre, och lite fler låtar av gammalt hederligt Groove-stuk, men visst är han fortfarande the fonkiest man alive. Kul också med körsångaren Sweet Charles Sherrell som fick köra sina patenterade publiktricks med höga karatesparkar över mikstativen. Keyboardmässigt var det i stort sett bara Hammond som gällde, serverad av den propre Will Boulware i dubbelknäppt väst. Hotsynth-faktor: 1.

Fredag

Matt Wilson Quarter såg jag bara slutet av, och det var rätt kul och respektlöst. Kan inte uttala mig om helheten.

Tomas Janzon X-Changes. Gitarrledd kvartett som var ganska intetsägande. Gillade dock basisten Nedra Wheeler - inte bara för att hon är kvinna, utan för hennes distinkta sound och bluesiga bassolon. Hotsynth-faktor: 0.

Fredrik Norén Band spelar nån sorts hardbop som jag tycker kan vara lite jobbig, även om svänget finns där som det ska. Mycket skräniga solon i sån här musik. Hotsynth-faktor: 0.

Brad Mehldau var festivalens klaviaturkung, utan tvekan. Otroligt virtuos stil på piano, särskilt det långa pianointrot till "Alone Together" vilken spelades i 7-takt utan att det blev krystat på något sätt. Trumslagaren Jorge Rossy tyckte jag också var en av festivalens absolut bästa, med ett soft men intrikat och tätt spel. Kanonbra. Hotsynth-faktor dock 0.

Robert Cray minns jag vagt från åttiotalet då han föreföll lanseras som det nya hoppet för bluesrocken eller något liknande. Tyckte dock inte det var nåt vidare. Spretiga gitarrsolon utan substans eller glöd, stundtals smetiga country-liknande ballader (som han bizarrt nog presenterade med orden "Let's go down low, play something more funky) och generellt ointressanta låtar. Genremässigt kanske man kan jämföra det med Robben Ford, som besökte festivalen för ett par år sen. Ford har möjligen en sämre sångröst, men han spelar oändligt mycket bättre gitarr och han skriver framför allt bra låtar. Hotsynth-faktor: 0.

Fredagkvällen avslutades med Big Bad Voodoo Daddy, inför vilka jag hade hyfsade förväntningar. De dundrade på med en gladkrejsy scenstil, där blåsarna sprang omkring på scenen och hatt och kostym var gängse swinguniform. Musiken var en sorts simplifierad rockswing, med mycket djungelpukor, virveltrumma på 2 och 4, enkla, effektiva blåsriff, simpla solon och hojtarsång. Som princip gillar jag den här typen av partymusik, men jag tyckte inte det svängde; för mig är swingens bästa ingredienser intensitet och synkopation snarare än tyngd. När de dessutom körde så lättköpta grejer som "Djungelboken" och "Minnie the Moocher" med allsång från publiken tyckte jag det sög rätt hårt, varför jag gick upp till jammet i Kantin Moneo i stället. När känslan av "det här hade jag gjort lika bra eller bättre själv" infinner sig är det lätt att bli mer kritisk än entusiastisk. Det är möjligt att det blev bättre sen. Hotsynth-faktor 0.

Lördag

Missade inledande Dawn Thomson.

Terence Blanchard är ett trumpetgeni, med oerhört fin tonkontroll och sånt. Tyckte dock att musiken var rätt tråkig. Hotsynth-faktor: 0.

Hacke Björksten ledde "Stockholm Jazz Festival Swing Session". Jag skulle vilja påstå att de inte egentligen spelade klassisk swing utan snarare gammaldags bebop. Och det gjorde de oerhört bra! Alla var utmärkta; Mårten Lundgren spelade några riktigt bra trumpetsolon och min favorit Ulf Johansson Werre excellerade både på trombon och piano. Ny bekantskap för mig var danske basisten Bo Stief, som spelade både lätt och distinkt under komp och solo. Gillade även Hacke Björkstens tenorsound och -spel, vilket hjälpte mig överse med hans mellanprat av gubbig skämtkaraktär. Skön bopifiering på Limehouse Blues-harmisarna förekom. Detta var en höjdare. Hotsynth-faktor: 0.

Lennart Åberg Seven Pieces är ett "nästan-storband" som spelar ganska intressant och intrikat musik av saxofonisten och bandledaren hr Åberg. Jag var inte hundraprocentigt fokuserad på detta, men fastnade ändå för vissa stycken, t.ex. "4"; en repetitiv fyrackordscykel med trumpetsolism från Bosse Broberg. Sköna klanger. Kanske lite konstigt ibland. Hotsynth-faktor: 0.

The Brecker Brothers visade upp ett akustiskt band, för vilket jag tyvärr inte orkade uppamma så mycket intresse. Hotsynth-faktor: 0.

Bluestuggandet från Sven Zetterberg & Mescaleros missade jag också till mycket stor del, eftersom jag befann mig på jam i Kantin Moneo vid tillfället. Det kan mycket väl varit bra, men jag är ändå nöjd med att ha missat det, eftersom jag annars kanske upplevt nästa band (i ungefär samma genre) som lite väl tjatigt:

John Mayall and the Bluesbreakers representerade den gamla Brit-bluesen från 60-talet. Först trodde jag att gitarristen Buddy Whittington var John Mayall och häpnade över hur välbehållen denne var (om än väldigt tjock). Efter ett par låtar kom dock hr Mayall in själv och såg mer ut som man kunde tro: gammal, blek man med linne och vitt långt hår i hästsvans. Såg ut som en gubbe som bor i öknen i amerikanska filmer. Hursomhelst, detta band svängde fett! Otroligt tungt bluesgung med några stänk funk. Tjocke Buddy var nog en av de absolut bästa bluesgitarrister jag har hört, och Mayall höll stilen utmärkt. Han spelade munspel, lite syntpiano och lite gitarr samt sjöng. Inget av detta särskilt virtuost, men jag fick ändå uppfattningen att han fortfarande "hade bluesen". Två extranummer gavs; det sista bestod av Mayall själv som sjöng och ackompanjerade sig själv på munspel. Tungt. Hotsynth-faktor: 1.

Söndag

Missade Blommans Dixieland Band och dessvärre också Stockholm Jazz Orchestra.

Lina Nyberg Bang såg jag bara slutet på, men det var skönt, lätt och med rätt tuff jazzattityd. Hotsynth-faktor: 0.

Scott Hamilton är en nutida swing-gigant, som lirat traditionell swingsaxofon i många år nu. Jag har sett honom några gånger tidigare, och ibland har kompet lämnat en del att önska. Så icke nu! Detta var alldeles utmärkt eftermiddagsjazz, med elegans och värme. Gillade Hamiltons saxton och den gamle pianisten John Bunch, som placerade ut toner som en brittisk butler dukar ett bord inför en bättre bjudning. Hotsynth-faktor: 0.

Niels-Hennin Örsted Pedersen är och har länge varit en av världens bästa kontrabasister. Tyckte dock att denna trio var ganska tråkig. Hotsynth-faktor: 0.

Impacto Cubano tog sedan över scenen med percussion, blås, sångare och lite av varje. Många som spelade, och oftast ett perfekt sväng och ös. Basisten och ledaren Carlos Del Puerto vädjade gång på gång till publiken att ställa sig upp och dansa; jag gläder mig över att jag var en av de första som hörsammade denna uppmaning. Till sist var det rejält med dansande människor framför scenen. Fantastisk 17-årig congaspelare för övrigt. Synd bara att de avslutade med Guantanamera eller vad den heter. Hotsynth-faktor: 0.

Richard Bona, en basist från Kamerun ledde ett sexmannaband med diverse skiftande nationaliteter. Jag hade aldrig hört denne man förut, men det stod tidigt klart att han var en elbasvirtuos av rang, och dessutom en mycket fryntlig bandledare och sångare i mjuk afrostil. Musiken var en slags ganska soft fusionfunk med en del afrikanska inslag. Kanske aningen "mjuka" harmonier (lite Sting-stil på det) men bra sväng, och framför allt en fantastisk dynamik. Bandet kunde spela otroligt svagt för att plötsligt slänga till en unison accent som fick alla att hoppa i bänkraderna. Dessutom kunde detta band verkligen arbeta med ljud och klanger; både gitarristen och klaviaturspelaren använde sig av effekter och olika ljud på ett excellent sätt. Kul att äntligen se en syntspelare som verkligen gör grejer med syntarna! Här förekom det både traditionellt ackordspel, pads, soli, lead och rena ljudeffekter, vilket renderar en Hotsynth-faktor 4 (trots att syntarna knappast var särskilt analoga).

Festivalen avslutades av Blacknuss All Stars, något jag tyckte kändes trevligt då dessa brukar kunna blanda poppigare soulhits med jazzfunk, rap, m.m. Dock var det något som inte riktigt kändes bra. Man fick en tydlig känsla av att bandet inte hade några som helst planer på låtordning, gästartisters inhopp, etc. Detta förstärktes av den extremt nonchalanta inställningen på scen; ingen sade nåt mellan låtarna, Christian Falk satt och provade basgångar och tonarter, pauserna blev långa och bandet verkade mest få scenen att verka som deras replokal eller vardagsrum. Hippt och laidback men jag blev mest irriterad. Hotsynth-faktor: 1.

Sammanfattningsvis kändes det som en bra festival, även om artistuppbådet upplevdes som svagare än föregående år. Det fanns ju dock tillräckligt mycket bra musik varje dag för att man skulle känna sig nöjd. Men det är återigen viktigt att betona att artisterna är inte allt! För mig är helheten och själva festivalkänslan det allra viktigaste. Kombinationen av lågt stående kvällssol, musik från scenen, ett glas rödvin och gott käk (t.ex. från Kosmalskis, festivalens bästa restaurang i år) samt doften från den vedeldade ångfärjan som går i skytteltrafik mellan Skeppsholmen och Slussen, den är för mig oslagbar.

Tillbaka...