Korg Trident mk II

Korg Trident mk II är ett visuellt rätt imponerande instrument: tungt (24 kg), brett och djupt med gedigna träsidor. Den sobert vinklade panelen är försedd med ganska stora, mjukt avfasade rattar och knappar med inbyggda lysdioder. Genom att bara studera designen och vrida på rattarna kan man konstatera att Tridenten var tänkt att spela med de stora grabbarna.

En snabb överblick över panelen ger vid handen att Tridenten är uppdelad i tre sektioner: Synth, Brass och Strings. Den något så när bevandrade syntetisten drar då genast slutsatsen att detta rör sig om ett typiskt "multi instrument keyboard" - en sorts glorifierad stråkmaskin med diverse enklare syntfunktioner (jmfr ARP Omni, Moog Opus 3, Korg Delta, m.fl.). Detta är endast delvis korrekt! Korg Trident är nämligen byggd enligt motsatt princip - en äkta analog polyfon (åtta röster) synthesizer med diverse funktioner för att "simulera" stråkmaskin!

Detta kan ur dagens perspektiv te sig synnerligen poänglöst - vem vill ha en stråkmaskin när man ändå har en hyfsat fet polysynt? En ledtråd ges av Tridentens modellbeteckning - Korg presenterade nämligen instrumentet som "Performance Keyboard". Tridenten var alltså tänkt att användas live, och de olika sektionerna gav möjlighet att kombinera olika ljud, etc.

Frågan är om denna strategi gick hem. Den tillräckligt välsituerade syntetisten (Korg Trident mk II betingade 32.000 svenska kronor i början av åttiotalet) torde hellre ha sneglat mot Rolands Jupiter-serie, eller nån amerikansk bjässe. Kanske hoppades Korg att Tridentens koncept skulle tilltala de klaviaturspelare som skrämdes av alltför många parametrar och avancerade inställningar? Hursomhelst, den gedigna kvalitén lönar sig idag, och vi tvekar inte att kalla Korg Trident mkII för kungen bland multi instrument keyboards (och dessutom en mycket välljudande med något begränsad analog polysynt).

Korg Trident mkII kom ut 1982, ett par år efter original-Tridenten. De två instrumenten har samma grundläggande egenskaper och ljud, men uppföljaren är försedd med några markanta förbättringar samt ett antal smärre modifikationer, främst i synthsektionen (se tabellen nedan).

Synth-sektionen är försedd med dubbla VCO; den ena med sågtand, PW och PWM (med egen hastighetskontroll), den andra endast med sågtandsvåg. Båda oscillatorerna har omkopplare för 16/8/4' och VCO 2 kan snedstämmas för feta chorusljud. Dock går det inte att ställa in några större intervall (t.ex. kvinter) mellan oscillatorerna. Det finns inte heller någon balanskontroll eller mixer, även om VCO2 kan stängas av och VCO1 kan tystas genom att ställa pulsvidden i maxläge. Någon modulationsmöjlighet för vibrato och liknande återfinns inte heller i oscillatorsektionen; i stället kan man applicera vibrato globalt för samtliga sektioner (se nedan).

Därefter följer filterdelen, som är ganska typisk för den tidens polysyntar: ett 24 dB/oktav lågpassfilter (SSM 2044, för den som rör sig i kretsar) med kontroller för cutoff, resonance, keyboard tracking och envelope-amount (negativ eller positiv). Separata ADSR-enveloper för filter och amplitud, en volymkontroll samt en "Auto-Damp"-omkopplare (klipper av utklingande noters release när nya noter spelas) fullbordar parameteruppsättningen.

Brass-sektionen kan liknas vid en förkrympt syntdel: en oscillator (sågtand, 16 och/eller 8'), ett 24 db/oktav-filter med cutoff, resonance och positiv envelope-amount men utan keyboard tracking. En ADSR är gemensam för filter och amplitud; tyvärr finns inget "gate"-läge för amplitud, något som ju annars är vanligt på instrument med gemensam VCF- och VCA-envelope.

Viktigt att notera är att filtret och envelopen är gemensam för alla åtta rösterna. Man kan dock välja mellan single och multiple trigger. Vidare finns ett ganska speciellt "Trigger Select"-läge där man kan ange hur många tangenter som krävs för att envelopen ska triggas. Om man t.ex. väljer "4" kommer brass-sektionen att vara tyst så länge man inte trycker ned fyra tangenter eller fler. Man kan även trigga envelopen externt via en ingång på instrumentets baksida.

Stråkdelen är precis som brassdelen baserad på sågtandsvåg från synthsektionens VCO 1 och kan generera 16, 8 och/eller 4'. Parametrarna omfattar en enkel equalizer (bas/diskant), en separat LFO för vibrato (med delay, depth och rate), ett slags key track-filter samt "bowing"-effekten. Denna avser att emulera stråkansats i början av tonerna genom att förstärka resonansen hos ett enkelt filter i början av en ny ton. Man kan justera mängden effekt som filtrets frekvens, men resultatet låter föga stråkaktigt. Allt detta skulle inte låta något vidare om det inte vore för "Ensemble"-funktionen - en choruseffekt (Solina String Chorus, enligt vissa källor) som gör ljudet fylligt, svävande och varmt.

En analog flanger, med kontroller för rate, depth, manual och feedback. Valfri sektion (en i taget) kan skickas genom flangern för diverse specialeffekter (lite extra brus kommer med på köpet, men det är det ofta värt). Vrider man upp feedbackratten börjar flangern självoscillera, och detta kan med viss ansträngning användas som ett instrument i sig själv (jmfr "Stormy Weather).

En omkopplare för varje sektion, som avgör huruvida sektionen spelas från vänstra eller högra delen av klaviaturen, eller över hela klaviaturen. Splitpunkten ligger två oktaver upp från den lägsta tangenten. Notera att det inte sker någon uppdelning av rösterna - man har alltid tillgång till exakt åtta röster, oavsett var man väljer att spela dem på klaviaturen. Detta beror naturligtvis på att stråk- och brassdelarna använder samma oscillatorer som syntsektionen.

En omkopplare för Key Assign, vars funktion redaktörn inte fullgott kan redogöra för i skrivandes stund. Det har nåt att göra med huruvida utklingande toner ska klippas av eller ej. Förefaller även påverka återtriggning av syntsektionens filterenvelope i vissa lägen. Mystiskt.

Slutligen en joystick med pitch bend i x-led och vibrato/trill (tonhöjdsmodulering med sinus eller fyrkantvåg) i höjdled, om Delayed Vibrato är avstängd. En Intensity-ratt bestämmer mängden pitch bend (steglöst upp till en dryg oktav) och vibratots intensitet. En annan ratt reglerar vibrato-LFOns hastighet (samma LFO används för Delayed Vibrato och joystick-vibrato/trill). Om själva joysticken måste sägas att det är en av de bästa pitch bend-kontrollerna som undertecknad har stött på, någonsin. Snabbt återfjädrande, mycket känslig och utmärkt för att göra handjagade vibraton och liknande med.

I övrigt är instrumentet försett med en 61-tangenters klaviatur av hyfsat gedigen typ (dock är en tangent bruten och nödtorftigt fäst medelst tygtejp av en tidigare ägare). Baksidan av Tridenten erbjuder hela fem utgångar (separata för varje sektion, samt två olika mixutgångar), ett antal ingångar för volymkontroll med expressionpedal, en ingång för trig (GND) av brassdelens envelope samt CV-ingångar för att modulera filterfrekvens för synt- respektive brassdel.

Det Tridenten saknar i form av sonisk flexibilitet (ingen brusgenerator, få vågformer, inget portamento, ingen intern filtermodulation, inga sync- och ringmodulatoreffekter, etc) tar den i viss mån igen på sitt varma, fylliga sound. Dess filter låter även väldigt snyggt och vackert, och enveloperna besitter en icke föraktlig snärtighet. Man ska heller inte förakta möjligheten att blanda två eller tre ljud - alldeles utmärkta klanger kan skapas genom att t.ex. låta syntsektionen agera attackfas och brass eller stråkar agera sustain.

	mk I	mk II
Programmerbarhet	16 minnen; sparade ljud kan inte editeras utan måste återskapas i "Manual"-läge	32 minnen; sparade ljud kan editeras.
Filter Key Tracking	Off, Half, Full	Off, Quarter, Half, Full, Over
Enveloper	Gemensam för VCF och VCA; VCA har omkopplare för Gate-läge	Separata för VCF och VCA
Preset	Piano I, Piano II och Clav	Nix.
Pitch Bend Range	7 halvtoner (detta är vad minnet säger oss - kan vara felaktigt!)	12 halvtoner
Väldeliga kylflänsar	Nej	Ja

- Ljudexempel

Korg Trident mk II

Arkitektur och funktioner

Ljud och användning

För de inbitna