Koncentrerat solo...

mr. Bassman

Solodags på Rotwangs Mini

En recension från hr. Rotwang - The Mad Inventor

Efter ett par års lyssnande på SHotQs egenartade jasstolkningar var det med stor spänning vi alla såg fram emot att få se sagda orkester begå sin scendebut, och vad kunde vara storslagnare än att få göra det med Bob Moog i egen hög person i publiken? Efter några dagars intensivt repeterande gav sig sålunda SHotQ på tre jazzklassiker, vilka framfördes helt manuellt utan någon som helst hjälp av sequenser eller förinspelade band. För att vara en elektronisk orkester av idag är detta ett anmärkningsvärt faktum. Det märks dessutom att orkestern består av rutinerade musiker, och det lätt studentikosa lyser igenom här och där och är svårt att dölja. Icke desto mindre svängde det hejdlöst, och "Stormy Weather" satt i huvudet i många dagar efteråt. Thereminsolot måste ha varit en rysare - att lära sig traktera detta instrument på några få dagar så pass att det går att uttyda den avsedda melodin. Det lyckas faktiskt någorlunda, med uppbådande av en oerhörd koncentration. Visserligen är det en bit kvar till både Clara Rockmore och the Kurstins, men ändå klart godkänt, och ordentligt mycket bättre än vad Jean-Michel Jarre presterade härom året. Ytterligare pluspoäng för det frenetiska patchandet mellan musikstyckena! Att byta klang på ickeprogrammerbara instrument kräver sin man, för att inte tala om välsorterade "patchsheets". Avslutningsvis är det gott att höra att denna odödliga musik även gör sig väl på analoga syntetisatorer, och trycket efter en officiell fonogramutgivning från herrarna i SHotQ har nu antagit ofantliga proportioner!

Ramberg lägger en fet macka

Limberg kan läsa och spela. Samtidigt!

Mellansnacket
(as read by Bengt Falke)

Thank you.
Due to the fact that there are very few programmable synthesizers on stage tonight, all the members of the Swedish Hot Synth Quintet are quite busy between songs. Therefore, they have asked me to say a few words.

What we just heard, was the Swedish HotSynth Quintet's rendition of "The Stampede", originally recorded by the Fletcher Henderson Orchestra in 1927.
For those of you who have never heard of Fletcher Henderson, he was a pianist, arranger and also one of the first band leaders to gather a larger jazz band, with written parts.
For this reason, he is often known as "the father of big band jazz".
His great jazz band included talents such as the tenor sax man Coleman Hawkins - tonight impersonated by mr Beskberg on the Roland SH-101 - and cornet player Rex Stewart - here played by mr Ramberg on the MiniMoog.

The Swedish Hot Synth Quintet will play two more tunes for us, before we proceed to the dinner table.
The next song is a classic boogie number, which has been recorded in many different fashions - from small jazz combo, to big band, to 60s soul, to Jamaican Ska.
The Swedish HotSynth Quintet has chosen to do a straight eight-beat rhythm boogie version - for the simple reason that the drum machine has no swing or shuffle function.

Ladies and Gentlemen - all aboard the Night Train!

2

Before we move on the third and final song, I have been asked to assure you that there is no sequenced or pre-recorded material during this concert!
Therefore, any mistakes are all due to human error - not malfunctioning software or tape recorders! The Swedish HotSynth Quintet likes to think that this adds an air of authenticity, as well as a slightly nervous, creative tension to the performance.

One of the members in the Quintet has told me he is especially nervous before this last song, because he will play a solo on the fantastic Theremin. This is not the easiest thing - especially in front of such a special audience.
However, being very nervous when playing a Theremin solo is not necessarily bad - if your hands tremble, you will automatically get a nice vibrato.

Anyway, the final number is a ballad.
Written in 1933 by Ted Koehler and Harold Arlen for the show "Cotton Club Parade", it soon became a big hit for the singer Lena Horne.
It has been featured in several motion pictures, and recorded by a large number of artists.

The version we are about to hear contains quotations from An American in Paris by George Gerswhin, and the Firebird Suite, by Igor Stravinskij. Also, it is somewhat inspired by the synthesizer recordings of classical music made by the great Isao Tomita.

Ladies and Gentlemen: Stormy Weather.

Nu är det bråttom! Patcha!!!

Då kör vi, gubbar

Deep Thought

Hedersgästerna ser nöjda ut!