Vår afton med dr Moog
|
Den sextonde Maj 2001 begick Svenska HotSynthQuintetten sin live-premiär, inför ingen mindre än dr. Robert Moog! Här följer den skakande och osannolika historien bakom denna epokgörande händelse. Bakgrund Det hela började med Stickan Andersson. Denne i Sverige så världsberömde popgubbe, skivbolagsmagnat, fader till mången framgångsrik Svensktoppstext och tillika mustaschprydd manager och sammanhållande kraft bakom fenomenet ABBA grundade före sin död en stiftelse, med syfte att utdela några utmärkelser med tillhörande penningsummor varje år. Dessa utmärkelser kallades "Polar-pris" och skulle ges till "personer, grupper eller institutioner vars exceptionella prestationer främjar musiken i världen". Vanligtvis har två pris delats ut varje år, ett till en person inom den populärmusikaliska sfären och ett till någon hemmahörande i den mer "seriösa" musiken. År 2001 delades Polar-priset ut till tre herrar: Burt Bacharach, Karl-Heinz Stockhausen och Robert Moog - den sistnämnda för sin konstruktion av den första praktiskt användbara kompakta synthesizern: Minimoogen. Detta kungjordes tidigt i våras, varvid glädje och tumult uppstod i sådana kretsar som tycker om analoga synthesizers. En dylik krets är den löst sammansatta men ideologiskt sammansvetsade epostlistan "Svenska AnalogSympatisörer" (SAS) - en samling trevliga lirare som alla gillar analoga syntar (att bygga, spela på, samla, titta på och/eller lyssna på). "Jippi - Bob Moog ska få pris!" löd tongångarna! "Oj! Bob Moog kommer till Sverige!" förekom också, och detta fick några att börja fundera lite. Ehuru ett sällskap som SAS har en förhållandevis hög s.k. geek-nivå finnes där nämligen också en stor handlingskraft och initiativförmåga. Magnus Danielson, en av medlemmarna i SAS, tog således självmant kontakt med Polarpris-kommitén och bokade raskt in Robert Moog med maka för en helkväll i SAS' regi! Nu hör det till saken att SHotQ är representerat på SAS-listan sedan ett par år, och vi har också vunnit en viss popularitet och framgång bland medlemmarna. När den av SAS sammanställda festkommitén satte sig att planera aftonen med dr Moog började de fundera på huruvida det inte vore trevligt med lite underhållning. "Vore det inte perfekt om Svenska HotSynthQuintetten kunde spela lite transistorjazz?" sportes det. Följaktligen fick Direktör Carlberg ett telefonsamtal från SAS-medlem Hans Åkerman, som löd ungefär så här: "Vi tänkte att det vore kul om SHotQ kunde lira en två-tre låtar på Moogmiddagen. Vad sägs om det?" "Oj! Det låter ju jättekul, men tyvärr så går inte det. Vi kan inte spela live. Tyvärr!" "Nähä. Men det här är ju ändå ett tillfälle som aldrig återkommer - tänk : livepremiär inför Robert Moog!" "Jaa... hmmm... det vore ju fantastiskt... hmmm... jag måste kolla med de övriga medlemmarna...hmmm...kanske om man arrar om.<mummel, mummel, etc>" Självfallet var de övriga medlemmarna i Quintetten uteslutande positiva, varför beslut fattades: SHotQ skulle spela tre låtar till fördrinken, innan själva Moog-middagen började! Nu vidtog febrilt arbete! Förfrågan inkom nämligen endast två veckor innan dagen M, och vi hade som sagt aldrig någonsin spelat vår musik live. Vi valde raskt tre låtar som föreföll möjliga att framföra: Stampede, Night Train och Stormy Weather. Av våra vänner Polarn P och Tage Widsell fick vi låna en Minimoog respektive en Micromoog, och en Theremin (redan försedd med Bob Moogs signatur) kunde också tillhandahållas. Dessutom lånade vi den Korg MS-10 som tidigare använts på Night Train och Tiger Rag (tack, Marcus!). Efter lite funderande och experimenterande kom vi fram till följande uppställning: Längst fram Minimoogen och Thereminen. Man fick alltså kliva fram till scenens mitt för att spela på dessa kungliga Moog-instrument. Traktörer av dessa instrument kom att bli Beskberg och Carlberg (Mini och Theremin) samt Ramberg (Mini). Station 1: Roland SH-101 och Casio MT-31. Denna station bemannades av Beskberg, när denne inte spelade Minimoog eller Theremin Station 2: Moog Opus 3 och Roland SH-09. Limberg härskade över Opusen. SH-09an kunde även vridas över till Station 3, vilken bemannades av Löfvberg och stod för det rytmiska och effekterna: Hammond Auto-Vari 64, Boss DR-110, Korg DDD-1, Korg MS-10, Clavia Micro Modular, Zoom 505 II samt en Mackie 1202 VLZ-mixer. Station 4 tillhandahöll den lånade Micromoogen tronande över vår Korg Trident mkII. Här befann sig Ramberg (Stampede) samt Carlberg (Night Train och Stormy Weather). Här fanns även vår andra Mackie-mixer samt lite reverb- och delay-effekter. Station 5 bestod slutligen av Korg VC-10 samt vår Nord Lead. Den bemannades av Carlberg (Stampede) resp. Ramberg (Stormy Weather). Den uppmärksamme noterar att vi alltså avstod från de visuellt tråkigaste syntarna (utan rattar) dvs Kawai K1, Bit-99, Korg DW-8000, m.fl. Ändå blev det summa 11 syntar, tre trummaskiner och en Theremin! Detaljerade "körschemata" skrevs för de tre låtarna och musikaliska roller portionerades ut. Var och en fick också ansvar för ompatchning av ljud för sina respektive syntar i och mellan låtarna. Sedan var det bara att öva! Eftersom våra låtar i original är inspelade på upp emot 30 audiokanaler, var vi tvungna att förenkla arrangemangen något här och där. Ändå (eller kanske just därför) vågade vi vara lite innovativa på en del områden, t.ex: Trumkompet i Stampede spelades av AutoVari, körd genom MicroModularen
(som agerade multi-filter, ringmodulator, m.m.). Efter fyra hårda repetitioner och en hel del individuellt övande kom slutligen kvällen M. Vi lastade två bilar fulla och for till Källaren Diana i Gamla Stan, där vi så småningom fick lasta in och börja koppla upp. Som vanligt uppstod stress och komplikationer - så sent som ett tiotal minuter innan festföremålets ankomst var vi t.ex. utan medhörning. Medelst en oerhört sinnrik återkoppling mellan de båda Mackie-mixrarna löstes det problemet, och vi var redo att spela (dock utan att ha genomfört någon generalrepetition på plats, vilket varit tanken). Då vi under kvällen innan insett att vårt febrila ompatchande av syntar mellan låtarna skulle ta alldeles för lång tid, hade vi skrivit ihop ett litet konferencierstal att läsas medan vi rattade. Denna uppgift överläts åt Bengt Falke från SAS. Så kom då stunden vi väntat på: Bob Moog med hustru Ileana anlände. Stämningen var tämligen nervös - alla (sällskapet bestod av ett femtontal personer) stod stela som pinnar och sade med militäriska stämmor sina namn till paret Moog, vilka måste ha undrat en smula över vad de givit sig in på. De hade också (fick vi senare höra) blivit aningen oroliga när det stod klart att det skulle spelas musik - förmodligen fruktade de modern s.k. synthpop, techno eller tramce... Efter att fördrinkar utdelats var det dags för Svenska HotSynthQuintetten! Hammond Auto-Vari 64, som puttrat rhumba under de senaste minuterna, ställdes om till "Dixieland", ringmodulatorn i Micromodularen aktiverades och tempot anpassades för Stampede... så slog Ramberg an de inledande tonerna på Micromoogen och vår konsert var i full gång! Vi spelade under fullständig koncentration, utan möjlighet att pejla publikens reaktioner. Dock hade vi förutsett detta och utplacerat en s.k. floorcam - en videokamera placerad i golvnivå framför Löfvbergs station, riktad framåt mot publiken. Vi har alltså i efterhand kunnat se hur publiken och paret Moog reagerade. Men åter till konserten: Stampede gick i något långsammare tempo än vanligt, vilket på det stora hela var bra. Dock lät det lite mystiskt när Nordleadens arpeggio (vars tempo var programmerat i förväg) "sprang i förväg" vid ett tillfälle. Ett annat missöde var att VC-10ans inställningar hade rubbats något - Vocodern var på tok för svag varför publiken torde hört mer av Carlbergs egen stämma än av själva vocodern... På det hela taget var Stampede dock ett lyckat nummer, och applåderna blev tämligen livliga. Febrilt rattande och patchande vidtog, medan Bengt Falke agerade mellanpratare. Ganska snart fick Löfvberg igång tågmotorn, och efter en stund kunde hr Falke avsluta sitt prat med orden "Ladies and Gentlemen - All aboard the Night Train!", varefter Carlberg började lira komp på Tridenten. Sen gick det väl inte så fantastiskt bra; några missförstånd, en efter transport helt feltransponerad SH-09 och diverse annat ledde till ett nattåg som förvisso inte spårade ur, men hoppade och skakade lite väl mycket i rälsskarvarna. Höjdpunkten var Löfvbergs solo på MS-10, där han kopplade en lös telekabel till syntens trig-ingång och triggade ljudet med fuktade fingrar, hållande kabeln i luften på bästa showmanér. Oavsett framförandets övriga kvaliteter fick vi stora applåder, inte minst av herr Moog själv, som applåderade och jublade längre än någon annan i publiken. Det var återigen dags för mellanprat av Bengt, medan Quintetten patchade om och förberedde sig för finalen, det stycke som både är mest finstämt och mest bombastiskt: Stormy Weather. Micromodularen började mullra åska och skvätta regn, och efter klartecken från alla spelade Carlberg de inledande tonerna på Micromoogen. Ramberg följde smidigt med understämma och ackord på Nordleaden varpå Beskberg satte allt på plats med bas från Rolle. Efter Löfvbergs Gershwin-citat på MT31 (SH-09 hade ju som sagt blivit defekt efter transport) tillkom smäktande stråkar från Limberg på Opus 3. Publiken lyssnade hänförd. En av ödespunkterna i stycket var solot, som alltså skulle framföras på Theremin. En påtagligt nervös Carlberg slirade något i introt, men lyckades genomföra ett försiktigt men hyfsat solo (på nivån "min första uppspelning på fiol" ungefär) - tillräckligt bra för att inte skjuta låten i sank eller få dr Moog att lämna lokalen i vredesmod. Bilder från konserten visar en gravallvarligt koncentrerad Carlberg vid Thereminen, med Limberg och Beskberg ackompanjerandes på Opus och Rolle medan Ramberg och Löfvberg rattar ljud (den sistnämnda genomförde ett antal mycket komplicerade ompatchningar av MS-10an, bl.a.). I monumentalpartiet fläskades det på ordentligt: Trident spelade fyr-oktaverat lead, med bom och krasch från MS-10, makt-brass från Casion, katakomb-bas från Rolle, virvlande stråkar från Opus och flöjt och klockor från Nordleaden. Det mäktiga trombonpartiet (citat från Eldfågeln av Stravinskij) spelades på Minimoog, Micromoog och Roland SH-101. Efter ett avslutande svällande ackord med stråk-kadens från Tridenten markerade Löfvberg slutet på vår konsert med en kraftfull åsksmäll, och vi kunde emottaga publikens och hedersgästernas jubel. Vad tyckte då herrskapet Moog? Fru Ileana tackade för den fina konserten och sade särskilt att hon tyckte det var modigt att våga spela Theremin i detta sammanhang - "but you did well". Bob själv sade att det hela var "Great Fun" och verkade genuint förtjust över att vi spelat "melodier från hans ungdom" som Stormy Weather. Han verkade även rätt sugen på att själv spela med, men middagen väntade, så därav blev intet. Vi hann dock ge honom en specialbränd CD och be honom signera de tre Moog-syntarna på scen (varav endast Opusen tillhörde oss). Slutligen poserade samtliga SHotQ-medlemmar med Robert Moog i mitten, bakom Minimoogen och Thereminen.
Efter vår lilla musikaliska aperitif vidtog middagen i Dianas gamla källarvalv. Ett par av SHotQs medlemmar deltog även där, men en utförlig beskrivning av denna tillställning finner ni på SAS officiella middagssite. Vi nöjer oss med att glatt konstatera att detta enligt paret Moog var den bästa kvällen under deras Sverige-vistelse, och ett mycket stort och viktigt tillfälle i Svenska HotsynthQuintettens historia! |
